Som ett pärlband ligger de svenska isbrytarna under vinterhalvåret längs med östersjökusten för att hålla farlederna isfria. På Atles brygga står kapten Karl Herlin. Hans resa har gått via skärgårdsbåtar, tankfartyg och färjor, för att ta honom dit han är i dag.

 

En rejäl vinter i norra Östersjön betyder kyla, is och nyckfullt väder. Den 105 meter långa och 7 500 ton tunga isbrytaren Atle hade varit på den finska sidan för att leda ett fartyg som skulle göra resan från Kemi, vidare mot Karlsborg utanför Kalix och sedan till Luleå. Tjock slät is på cirka 75 centimeter hade bildats längs med rutten och isdriften hade tagit ordentlig fart på grund av kraftiga vindar.

“Då sjöng det i Atle, det är inte vanligt med så stor påverkan. Vi fick tänka om och leda ut fartyget längre från kusten och gå vindrätt mot isdriften. Då var läget lite skarpt, det är inte bra att fastna i de förhållandena” minns Karl Herlin, befälhavare på Atle.

En resa genom sjöfartens många yrken

Resan till isbrytarens brygga har gått genom många led av sjöfart. En dag gick en ung Karl Herlin in på studievägledarens kontor i skolan. Han fick frågan om vad han tyckte om att göra och svaret blev att det var på sjön han trivdes som bäst. Både hans pappa och farfar hade i olika former arbetat till sjöss och själv hade Karl Herlin tillbringat mycket tid i Skärgården.

 

“På den vägen blev det. Jag började på Sjömansskolan i Stockholm, jobbade extra på Skärgårdsbåtarna och mitt första sommarjobb som jungman hade jag när jag var 16 år gammal ombord på Viking Lines Olympia.”

 

Här fick han ta sina första steg inom branschen:

 

“Man fick lyssna och lära från alla de som var äldre och göra som man blev tillsagd. Som jungman och yngst ombord blev jag väl omhändertagen. Jag minns att jag var uppe på bryggan och fick tala med kapten, det var mäktigt och lite spännande.”

 

Så småningom blev han matros hos Strömma kanalbolaget och när det blev dags för lumpen valde han av naturliga skäl flottan. Karl Herlin beslutade sig därefter för att plugga till styrman:

 

“Jag hamnade på ett tankfartyg. När jag kom upp på bryggan första gången fick jag en snabb genomgång: här har du radar, här sitter styrningen, sedan gick kaptenen ned med orden ”du kan ju det här”. Och visst, så var det, allt gick bra men det var nervöst. I dag har man givetvis en mer noggrann introduktion när man kommer ombord” berättar Karl Herlin.

 

Han läste vidare till sjökapten och arbetade på både tankfartyg och Skärgårdsbåtarna i Stockholm, tills en bekant en dag sade att han borde söka till reservare i flottan med inriktning isbrytare. Sagt och gjort: Karl Herlin hamnade på Atle som andrestyrman. Året efter flaggades isbrytarna om, från att ha bemannats av marinen blev de civila. Men Karl Herlin har blivit kvar sedan dess och det tar oss tillbaka till Atle där han i dag är befälhavare.

Vädrets makter styr arbetet

En annan historia som har fastnat i Karl Herlins minne är gången då de bogserade ett fartyg ut från Skellefteå hamn. I skärgården låg fast is och utifrån havet kom havsisen glidande i hög fart. Mellan dessa båda islager bildas en så kallad glidkant. För att ta sig igenom denna behövs god hastighet så att man inte fastnar.

 

“Jag minns hur fartyget som vi bogserade, det var ett tankfartyg på kanske 130 meter och med en vikt på 10 000 ton, gungade till när vi tog oss igenom glidkanten.”

 

Just vädrets makter är den största utmaningen att hantera när du arbetar på en isbrytare.

 

“Ena dagen kan det vara härligt vinterväder med gnistrande sol och där allting bara rullar på, nästa dag kan det vara kallt och blåsigt med kraftig isdrift och där fartygen fastnar runtom, då får man planera på ett annat sätt. Det handlar om att vara beredd på situationerna, att alltid ligga steget före.”

 

Samtidigt som själva arbetet kan innehålla sin beskärda del av äventyr är livet ombord, Karl Herlin arbetar i regel två veckor och är i land två veckor, bekvämt.

 

“Alla har en bra hytt där man kan dra sig tillbaka, sedan har vi gemensamma utrymmen där man kan titta på tv tillsammans, vi har goda träningsmöjligheter ombord och vi får väldigt bra mat.”

 

På sommaren arbetar stora delar av besättningen med att underhålla isbrytaren och göra den redo för vad som komma skall:

 

“Inför varje vintersäsong kan man märka att alla i besättningen är lite förväntansfulla och vill komma igång. När vi äntligen ger oss ut är det som att det lägger sig ett lugn i fartyget. Sedan kör vi på dygnet runt, det spelar ingen roll om det är tuffa förhållanden, vi ska vara operativa. Vi är alltid två befäl på vakt, och maskin är bemannad hela dygnet.”

 

Att alla i besättningen arbetar mot samma mål gör också att arbetslaget blir väldigt sammansvetsat:

 

“Vi möter ju många spännande utmaningar. Nu är vädret annorlunda, nu blåser det därifrån, nu är jag i en ny hamn, då måste man samla ihop den informationen tillsammans med sitt team och göra en planering därefter. Det är väldigt viktigt att ha duktiga medarbetare.”

 

Och Karl Herlin, med sin långa erfarenhet av ett liv till sjöss, slår ett slag för branschen:

 

“Det är ett jobb för den som gillar lite utmaningar och ett annat liv än ett vanlig 8–5 jobb, samt möjligheten att jobba internationellt på olika platser. Om du läser och får ut behörighet som manskap eller befäl, då är arbetsmarknaden väldigt öppen. Vill du arbeta på närmare håll har du möjligheten att jobba med trafik i Sverige. Det finns goda möjligheter karriärmässigt.”

Under sommaren stävar Atle, med befälhavare Karl Herlin i spetsen, ut till elva svenska hamnar för att visa upp sjöfartsbranchen. Klicka här för att att se var och när du kan besöka Atle.